The Magnetic Fields, Cirkus 29/6-08

Det märks att ett utav de senaste decenniernas mest tongivande indie-band är i stan redan på vägen till konserten. Buss nummer fyrtiosju mot Djurgården är till bredden fylld med Weekday-oompa loompier vilket jag är tacksam för då min lokalkännedom i Stockholm inte är att skryta med. Så istället för att irra runt som ett fån som jag brukar följer jag bara dödskallemärkena, popryggarna och conversen och är smidigt framme vid Cirkus bara några minuter efter att bussen anlänt.

Om man väljer att betrakta Stephin Merritt som kvällens Willy Wonka så befinner han sig långt ifrån Johnny Depps excentriska version. När han kliver in på scenen ser han ungefär lika bedrövad ut som Ballack gjorde efter Spaniens segermål. Däremot kan ju skenet bedra och det visar sig senare att Merritt är på riktigt gott humör då spelningen vid ett antal tillfällen mynnar ut i rena rama "Har du hört den förut"-partier där temat för kvällen är världsreligioner. En familjär stämning infinner sig och många är vi som skrattar gott åt skämt om nunnor, jesus och zen-buddhister. På det stora hela känns Magnetic Fields för kvällen som en handfull entusiastiska lärare som under våren repat in ett antal låtar och som de nu nervöst framför inför sina ovanligt mottagliga elever. Atmosfären känns fnissig, yster och trevlig.

Låtmaterialet som presenteras är även det förträffligt trevligt och klassiker som I Looked All Over Town och The Book of Love blandas med mer obskyra alster (6ths, Gothic Archies mm.) samt en del låtar från senaste albumet Distortion. Är det någonstans det märks att det där med att drapera in ett album i just distortion var lite av årets sämsta beslut så är det ikväll. Låtar som Nun's Litany (där Merritt tar över sången), Old Fools och California Girls får en helt ny glans och placerar sig helt plötsligt på en naturlig plats vid sidan om de mer självklara låtarna. Som bäst blir det dock strax innan konsertens femton minuter långa paus (!) då en smygande tyst version av Papa Was a Rodeo framkallar gåshud och rysningar lite varstans i salongen. Jag kan bara lyfta på hatten och stryka ännu en punkt på "saker att uppleva innan du dör"-listan.

Konsertens andra akt är kanske inte fullt lika briljant men höjdpunkterna Too Drunk to Dream och It's Only Time gör att jag ändå känner mig mer än nöjd när vi i taxin på väg mot centralen tar oss förbi firande spanjorer och dämpade tyskar. Livet har ju sina sidor. Merritt bidrar till den ena genom att skriva om den andra.

Playlist v. 26

Oskar:
My Morning Jacket - Touch Me I'm Going to Scream Part 2.
Siriusmo - Diskozinzin
Kuryakin - Still Here
Magnetic Fields - A Chicken with Its Head Cut Off
Stars Like Fleas - I Was Only Dancing

Niklas:
Subheim - Hollow
Grouper - Fishing bird (empty jutted in the evening breeze)
Festival - Come outside!
Nico Muhly - The only tune III. The only tune
King Creosote - Think elephant

Johan:
Penny Century - I don't know what to say and what to not
This is Ivy League - Don't waste your love on me
Women - Shaking hands
Abe Vigoda - Live-long
Lush - Ciao!

Erik Enocksson - With Its Dark Tail Curled Aroun the Garage

Erik Enocksson tog mig med storm ifjol. Filmmusiken till ångestkavalkaden Farväl Falkenberg innehöll ett julbordssvulstigt vemod som golvade en Dagermanbeundrande yngling lika snabbt som rykten om Tokio Hotel-Bills frisyrskiften når godtyckligt mellansvenskt högstadium. Anser man att ordet ångest är inbäddat i ett ljusrosa skimmer så finner jag det tämligen självklart att Enockssons sånger bör fungera lite som ledmotiv i vardagen och hade det funnits en Okej-poster med Erik på så hade den antagligen hängt ovanför min säng. Ni förstår kanske varför jag hade höga förväntningar när jag förra veckan begav mig till klicktrack för att införskaffa Enockssons nya album With It's Dark Tail Curled Around the Garage.

Inledande låten Electricity påminner starkt om det som presenterades på Farväl Falkenberg men i andra låten The Flames så händer något. Erik har nämligen börjat sjunga, och då menar jag inte bara lite sporadiskt hummande här och där utan det handlar om regelrätta texter. Vers och refräng, hela kittet. Denna något järva vändning lämnar mig till en början småsur och besviken. Det känns nästan som att jag blivit lurad och jag närmar mig sångalstren med samma skepsis som när Andreas Söderström (ASS) väljer att ta till orda. De första fyra-fem genomlyssningarna blir till en enda lång uppförsbacke. Enocksson förvandlas i mina ögon till ännu en svensk artist som försöker sjunga amerikanskt, på det där stelfrusna Kjellvander-sättet som vid det här laget känns lika spännande som Jackson 5-samplingar.

Men sedan händer något och albumet börjar växa. Sakta sakta närmar jag mig återigen Enockssons allra mest intima miljöer och sånginsatsen känns helt plötsligt som en högst nödvändig ingrediens som skänker musiken en ny nerv. Han kanske inte bemästrar tekniken till fullo än men With Its Dark Tail Curled Around the Garage känns i alla fall som en spännande ny riktning. I Think of Me As the Sea låter han som en klok gammal sjöman och lyckas återigen med konststycket att få en visslingsslinga att låta intressant och när avslutande The Dark briserar ut i känslostorm är det bara att konstatera att vi i Erik Enocksson har en av landets mer intressanta musikskapare.

Lyssna här, handla här.

Festival - Come, Arrow, Come!

Come arrow, come! är första skivan från trion Festival, som består av Michael Barn och de betydligt mer uppmärksammade och skönsjungande systrarna Lindsay och Alexis Powell. Dess lekfulla melodier, många stämmor och folkiga arrangemang bildar en otroligt tilltalande helhet och skivan har den senaste tiden roffat åt sig mer och mer speltid för varje dag som gått.

Festivals debutskiva låter ungefär som om Low's Mimi Parker och Vashti Bunyan spelade in musik tillsammans producerade av Animal Collective's Noah Lennox. Det Wilsonska arvet gör sig såklart gällande, låtarna kretsar mer eller mindre kring den oerhört välarrangerade stämsången mellan Alexis och Lindsay, även om de instrumentala arrangemangen också är värda att uppmärksamma. Inledande Fair and true ger mig plötsligt en positiv syn på lägerelds-allsång när den sparkas igång med raden "Oh the earth has dirtied this lonesome heart" och denna bitterljuva lidelse präglar senare också varje ord som sjungs ut på den här skivan. När elpianot i sista låten Come outside! klingar ut och man tagit del av denna sorgliga och sarkastiska genusballad kan man inte annat än imponeras. "I don't want to go, I'll stay home, you go hunting!".

Festival - Come outside!

Acceleratorfestivalen, Münchenbryggeriet 24-25 Juni

Acceleratorfestivalen har varit vår mest intressanta musikhappening i stort sett varenda år sen starten år 2000. När jag sitter på tåget ner mot Stockholm i år känns det dock inte riktigt lika spännande som tidigare med Duffy, Vampire Weekend och Band of Horses som största dragplåster, samtidigt som arrangörerna sneglar på Way Out West som lyckats pricka in både No Age och The Dodos och dessutom levererar tungviktarna Sonic Youth och Flaming Lips. Som tur var hade man haft den goda smaken att plocka Battles, Fuck Buttons och Deerhunter till Stockholm, festivalens i särklass mest intressanta akter.

Tisdagen går i arenarockens tecken och inleds med en svulstig historia signerad brittiska Wild Beasts. Utöver några halvpsykadeliska låtar, såsom singeln Devils Crayon, bjuder de fyra herrarna på en salig blandning av Anthony-waling, brustna Frog Eyes-falsetter och en tämligen stor andel pubrock-associationer. Dag ett fortskrider med ett urtypiskt brittiskt NME-band, Foals, som med sin kantiga postpunksdisco till fullo lever upp till pressens liknelser vid Bloc Party's småbröder. Det blir klyschiga gitarrposer, otajt smattrande discokomp och en förhållandevis sömnig tillställning.

Bättring blir det när bandet som alla väntat på dyker upp på scen, Band of Horses, som med sin arenacountry erövrat en ganska stor publik de senaste åren. Den observante kan dessutom skymta ett flertal skäggprydda herrar iklädda jeans och flanell bland publiken. The First Song inleder konserten och sångaren Ben Bridwell, kvällen till ära bärandes karate kid-bandana, uppvisar en något svajjig sånginsats. Ett par låtar in i konserten kan man dock inte annat än imponeras av hans skicklighet, det låter mycket bra om bandet, de är ihopspelta och levererar pompiga stycken som The great salt lake, No one's gonna love you och balladmonstret The Funeral med bravur. Kanske hade man kunnat önska mer lidelse och mindre hejarklacksfasoner från Bridwells sida som med ett brett leende på läpparna sträcker ut mikrofonen till publiken för allsång då och då.

Andra dagen har en betydligt mer tilltalande uppställning. Jag väljer inledningsvis att se Stars spelning som börjar lovande med utmärkta poplåten Elevator Love Letter. En kombination av dålig mixning, tråkiga låtval och fumliga mellan-låt-sekvenser gör dock spelningen relativt slätstruken. Nästa stopp blir en av festivalens huvudattraktioner för egen del, då brittiska noiseduon Fuck Buttons spelar på galleriscenen. Med en försiktigt trevande synthmatta startar konserten som sedan bjuder på noisecrescendon som är utmattande vackra. När jag mot slutet av konserten, precis efter att magnifika Bright Tomorrow avhandlats, är det med blandade känslor jag beger mig mot Deerhunter som sedan en liten stund börjat spela i mälarsalen.

Det kaos som rådde vid utescenen har i stort sett upphört sedan Vampire Weekend slutat spela och det går äntligen passera genom utan större ansträngningar. Arrangörerna borde ta sig en funderare innan de lägger spelschemat nästa gång, åtminstone kunde det vara en god idé att upprätta någon slags genomfartspassage mellan de mindre scenerna, det var inte roligt att behöva mangla sig igenom publikhavet för att få se de mindre akterna. Deerhunter leverar inte helt oväntat en bra konsert, och varvar material från Cryptograms med låtar från Fluorescent grey och kommande fullängdaren Microcastle. Bandet känns dock emellanåt väl sömnigt, och kanske är det den oförskämt lilla publikskaran, med tanke på bandets storlek i USA, som ruckar på engagemanget. Det är fantastiska Agoraphobia från kommande skivan och Strange Lights som förgyller tillställningen.

Näst upp är Florida's Black Kids som med sin extremt medryckande tonårspop kan charma i stort sett vem som helst. Inte helt oväntat serveras dansgolvsvältare som I'm not gonna teach your boyfriend how to dance with you och I've underestimated my charm (again) med euforisk publikrespons. Bandet presenterar även ett antal nya låtar som låter lovande inför kommande fullängdaren.

Avslutar festivalen gör ett av de tyngsta namnen, Warp-signade Battles som under fjolåret med rätta hypades både här och där. Efter en klinisk soundcheck som drar över på tiden sparkar de fyra medlemmarna äntligen igång. Före detta Helmet-trummisen John Stanier balanserar hela tiden på gränsen mellan totalkontroll och vansinne och gitarristernas väggar serveras med en precision jag sällan skådat live. Det dröjer inte länge innan man kan konstatera att det rent musikaliskt råder klasskillnad mellan de fyra perfektionister som nu står på scen jämfört med festivalens övriga akter. När Race:In avslutar festivalen törstar nog de flesta i publiken efter mer. När jag lämnar festivalområdet är det med en bitterljuv smak i munnen. En blek upplaga av accelerator blev rätt lyckad ändå, främst tack vare Fuck Buttons och Battles.

Foto: Band of Horses: Jesper Frisk, Fuck Buttons: Jesper Frisk, Battles: Björn Bergenheim. Rockfoto.

Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust

Med tanke på att mitt före detta jobb inte verkar ha lust att betala ut den semesterersättning jag anser mig berättigad till så blir Accelerator för min del något oupplevt även detta år. De senaste tre åren har företaget jag arbetade för hindrat mig genom hjärtlös schemaläggning och naiv som jag är så trodde jag att jag var fri att göra vad jag vill detta år. Tydligen inte. För tillfället så är ni antagligen fullt sysselsatta med att jäkta mellan Hercules & Love Affair och Black Kids. Senare trängs ni framför världens kanske just nu mest intressanta rockband Battles. Själv ligger jag och svettas med dödsförkylning. Fortsätter livet vara så här orättvist så tillägnar väl Bono U2:s nästa studioalbum till mig.

På tal om just U2 så har monstergruppen nuförtiden något gemensamt med allas våra älsklingar Sigur Rós. Det dagsfärska albumet Með suð í eyrum við spilum endalaust är nämligen producerat av kioskvältarmannen Flood, som även drog i spakarna på U2-albumen Achtung Baby och The Joshua Tree. Bland annat. Som så ofta i dessa sammanhang dyker självfallet frågan varför upp och med tanke på att Sigur Rós tidigare klarat sig alldeles utmärkt på egen hand så är den även helt befogad. Ny producent betyder i de flesta fall ny riktning och så även i detta fall, med viss betoning på så.

Folkpoppiga förstasingeln Gobbledigook visade för några veckor sedan vägen och innebar ett spännande steg framåt (eller åt sidan) för islänningarna och skvallrade om påverkan från band som Animal Collective och Akron/Family. Lite beklagligt så är det bara att konstatera att resten av Með suð í... inte går att placera i samma fack och ganska tidigt på albumet står det klart att Sigur Rós fastnat i gamla hjulspår. Hjulspår som går snäppet rakare än tidigare. Post-rocksinfluenserna lyser igenom starkare än någonsin och låtuppbyggnaden känns lite väl strukturerad.

Detta betyder förvisso inte att det nödvändigtvis blir dåligt, men det känns många gånger tillrättalagt och frampressat. De bär liksom inte sina hjärtan på skjortärmarna längre utan går snarare på rutin. Jonsí och resten av bandet kan antagligen dra upp ess, som Vid Spilum Endalaust, ur nyss nämnda skjortärm i sömnen och på så vis blir Með suð í eyrum við spilum endalaust lite tråkig i längden. Man har liksom hört det förut. Även om Sigur Rós är ett av få band som faktiskt kan ståta med en helt egen formula så blir det lite ihåligt att höra det igen och igen. Jag kan för allt i världen inte säga att det är ett dåligt album men det bär mig även emot att säga att det är bra. Nästa gång hoppas jag att de låter ledstjärnan Gobbledigook lysa lite starkare. Hade de slagit sig in på den vägen hade det blivit riktigt intressant.

Streama hela albumet här.

Playlist v. 25

Johan:
Grouper - Disengaged
Sonic Youth - Slow revolution
This is Ivy League - A summer chill
ANT - When your heart breaks (into many little pieces)
El Perro Del Mar - Sad

Niklas:
Grouper - Heavy Water/I'd rather be sleeping
Erik Enocksson - Electricity
Nalle - Nothing gold can stay
Beach House - Turtle Island
iTAL tEK - White mark

Oskar:
Sigur Rós - Vid Spilum Endalaust
King Creosote - On Esther's Planet
Erik Enocksson - Think of Me as the Sea
Svarte Greiner - Kobbergruve Endelig Jeg Fant
Rudi Arapahoe - To Gather Flowers

The Autumn Leaves - Long lost friend

The Autumn Leaves har ett antal gånger kallats för solskenspoppens mest välbevarade hemlighet. Detta då de trots nästan femton års tid som band och två fullängdare bakom sig ännu inte fått något genombrott att tala om. Ett kvantitativt "bevis" för detta är gruppens knappt 5000 spelningar på last.fm, vilket inte är mycket att skryta med.

I april släppte bolaget April Dabbler deras tredje studioalbum Long Lost Friend som stundtals är en mästerlig uppvisning i hur man snickrar treminuterspop med allsångsrefränger. Om jag har förstått saken rätt består bandet av fyra medlemmar som alla skriver låtar, vilket kan förklara skivans spretighet. Det svänger från 60-talsinspirerad psykadelisk pop till rakare sådan i sann Teenage Fanclub-anda. Jag är, föga förvånande, mer förtjust i de stycken som tillhör den senare kategorin. Skivan lider en del av sin ojämnhet och framförallt av låten You can't be serious som är ett riktigt lågvattenmärke. Bandet byter då till en sångare som, med tanke på hans rossliga stämma, inte verkar ha använt stämbanden på tjugo års tid och kanske hade både han och omgivningen mått bäst av att det förblivit så. Låtar som Lighthouse, Summer Sunshine Girl och titelspåret Long Lost Friend är dock så medryckande att man inte kan låta bli att dra en aning på smilbanden. En handfull bloggar har benämnt skivan som en kandidat till årets hittills bästa, men så långt är inte jag beredd att sträcka mig. Möjligtvis en de bästa i sin genre, vilket i och för sig inte är fy skam det heller.

The Autumn Leaves - Lighthouse

Iron & Wine - Lovesong Of The Buzzard EP

Sam Beam har sedan länge haft en särskild plats i mitt hjärta och även om senaste albumet The Shepherd's Dog var en besvikelse blev jag både glad och förväntansfull när jag såg att nya trespårs-EP:n Lovesong Of The Buzzard var på gång. När jag märkte att de två extraspåren var samma som ingick på den amerikanska "expanded"-utgåvan av The Shepherd's Dog blev jag dock lite besviken. Titelspåret är visserligen en ganska bra låt, men i övrigt är det samma drag av blues och renodlad country som gjorde att jag drog öronen åt mig senast det begav sig. Det är alltid tråkigt när ens favoritartister misslyckas med att övertyga, men jag hoppas fortfarande på en bättring inför nästa skiva.

EP:n släpptes den andra juni på brittiska Transgressive Records.

Iron & Wine - Serpent Charmer

Au - Verbs

Ni har antagligen vid ett flertal tillfällen konfunderats över sladdars förmåga att trassla ihop sig med varandra. Även om de i stort sett enbart ägnat sig åt att befinna sig bakom eller under ditt skrivbord så har det skapats ett litet inferno som måste redas ut så fort det ska dammsugas eller städas lite mer noggrant. Ofta handlar det om härvor så komplexa och avancerade att man helst bara skulle vilja ta fram avknipsaren och ta den snabba vägen. Men lägger man manken till och löser uppgiften så får man återigen ett välordnat och trevligt hem. Ibland är det värt att anstränga sig. Det är med liknande känslor som jag närmat och fördjupat mig i Au's album Verbs, för liksom sladdarna så har vi här att göra med en härva där det många gånger känns svårt att veta i vilken ände man ska börja. Och kanske främst var det slutar.

Oregonbandet Au (uttalas ay-you) bör i det närmsta betraktas som ett kollektiv då dess medlemsantal är tämligen flytande och skiftande. Den musikaliska kärnan och bandets moderhjärna är Luke Wyland, en klassiskt skolad pianist som tidigare släppt ett album under namnet Luc och som ifjol, i princip ensam, stod för Au's självbetitlade debut. I år har han dock samlat ihop en handfull fasta medlemmar och samtidigt vänt sig till Oregons samlade indiescen och därigenom lyckats locka till sig ytterligare cirka tjugofem medverkande, där medlemmar från bland annat Parenthetical Girls och Yellow Swans märks lite extra. De närmare trettio musikanterna för till en början ett herrans utåtagerande liv men albumet gör efter fem spår ett lappkast och blir i det närmaste återhållsamt, vackert och sentimentalt.

Är man lagd åt det hållet att man gärna vill sätta etikett på det mesta här i livet så bör "experimentell" vara den rätta att använda sig av i detta sammanhang. Au har i det närmaste placerats tillsammans med ett likhetstecken mellan sig och Grizzly Bear på ett flertal ställen och även om referensen är helt klart förståelig så känns det som att Au är mer än bara en eftersläntrare. Den inledande halvan av albumet låter till exempel som om Avey Tare dirigerar Architecture in Helsinki och Beirut i en strävan efter att åstadkomma en mer seriös version The Who's Heinz Baked Beans. Lyssna bara på singeln RR vs. D så förstår ni vad jag menar. Cirkuscrescendot efter 1:50 är en av de mer behagliga käftsmällar jag fått hittills i år.

Däremot tar det ett tag för de mindre direkta låtarna att sjunka in och för att återkomma till sladdarna så börjar man oftast lyssna på albumet i tron att man är på väg åt ett visst håll men resan slutar ofta någon helt annanstans. Med lite tålamod så blir man ju som sagt belönad och till en början kändes Verbs som helhet faktiskt mer intressant än bra. Men albumet har växt till högre höjder än jag först anade. Att det lite här och där talas om "the future in American music" i samband med gruppen känns alltså inte helt främmande.

Au - RR vs. D

Erik Levander - Kondens

Erik de Vahl. Erik Enocksson. Erik Levander. Erikarna tycks representera sin breda kvot av befolkningen även inom den svenska alternativa musikscenen. Den senaste av dessa väl värd att uppmärksamma är Erik Levander, vars andra album Kondens släpptes på Efterklangs Rumraket för ett litet tag sedan.

En kraschad hårddisk ställde till det ordentligt för Erik Levander och hans Kondens, då mycket av musikmaterialet gick förlorat. Men tack vare välvilliga donationer från hans fans kunde åtminstone delar av datan på disken återställas. Det är nästan slående när man hör vissa av spåren från skivan, det känns nästan som om kraschen satt sin prägel på exempelvis Hitta hem, som inleds med vänligt knastrig beep 'n click och senare övergår i ett noiseparti som mer eller mindre liknar en digital massaker. Kanske beror det bara på vetskapen om historien bakom Kondens, men jag kan inte riktigt kasta av mig känslan, det är som om Levander vill påminna oss om hur förgängliga saker och ting faktiskt är i vår digitala tidsålder. Hur det nu än är med den saken så domineras skivan av digitala instrument, även om akustiska inslag dyker upp både här och där. Kondens spretar åt lite olika håll, från lekfull Morr-elektronika i Sekund via brusiga ljudkollage liknande de som brukar målas av Porn Sword Tobacco i Oskärpa till pianostycken med postklassiska undertoner i Tribut. På det hela taget är det en ytterst abstrakt historia, vilket gör att lyssnaren inte får några utstakade vägar att följa. Stundom är detta tillsammans med ett flertal suveräna låtar skivans charm, men ibland blir materialet något för osammanhängande för att göra ett bestående intryck.

Erik Levander - Oskärpa

Islands - Arm's Way

Kanadensiska sexmannabandet Islands bildades ur spillrorna av The Unicorns och släppte 2006 debutalbumet Return to the Sea, ett spretigt album av godkänd art som kanske ville lite för mycket för sitt eget bästa. För någon månad sedan landade uppföljaren Arm's Way på butiksdiskar lite här och var och även om det spretar ganska ordentligt även denna gång så känns det som ett mer moget band vi har att göra med. På pappret förefaller det sig som att snorvalpigheten är som bortblåst men tar man sig tid och kollar upp någon intervju med frontmannen Nick Thorburn så märks fortfarande en högst utpräglad slyngelmentalitet.

I en intervju utförd under slutförandet av albumet så framhöll Thorburn sin kärlek till Marc Bolans T.Rex och visst märks det att både Electric Warrior och The Slider gått varma i det Thorburnska residenset. Annars är väl de mest uppseendeväckande influenserna precis som förra gången calypso och spaghetti-western och det är även när de beståndsdelarna kommer till ytan som Islands rock blir som mest intressant. De inledande fem spåren är så gott som felfria där Pieces of you låter som matinérock för nittohundratalet medan Creeper smälter in på vilket tvåtusentalsdansgolv som helst. Därefter dalar det, ibland rejält, ibland lindrigt och det är egentligen inte förrän i avslutande Vertigo (If It's a Crime) som de lyckas resa sig igen, en elvaminuterspjäs som mynnar ut i ett Godspeed You! Black Emperor-crescendo av rang.

Om gruppen lyckats hålla sig undan från den stundtals alltför raka rocken så hade Arm's Way varit med och tampats på min 2008-lista. Som det är nu pendlar de för mycket mellan att vara ett högintressant band med originella influenser och ett något mer sofistikerat svar på The Hives. Ändå håller jag tummarna för ett sverigebesök i höst, för mig innebar deras spelning på Peace & Love 2006 lite av årets höjdpunkt.

Islands - Creeper

Playlist v. 24

Johan:
Yasushi Yoshida – Permanent yesterday
Au - All my friends
Abe Vigoda - Dead city/waste wilderness
The Embassy - State '08
The Sound of Arrows - Danger!

Niklas:
Bruno Pronsato - Why can't we be like us?
Erik Levander - Kvad
Rudi Arapahoe - Conversation piece
GAS - Zauberberg 3
Jeremy Jay - Heavenly creatures

Oskar:
Au - rr vs. d
The Embassy - State'08
Islands - Vertigo (If It's a Crime)
Beach Boys - God Only Knows
Gustav - Total Quality Woman

Ghost in the Water - Tooth

Jag är lite utav en ordfetischist. Jag tycker om att smaka på ord, vrida och vända. Ibland är det ordets ljud som lockar medan andra fascinerar på grund av bokstavskombinationen. Ett utav de töntigaste ord jag dras till är engelskans ghost och jag kan egentligen inte förklara varför. Det handlar antagligen till stor del om h:ets säregna placering efter g:et och det fina vokalljudet som följs av den plötsliga avslutningen st men det handlar säkert även om ordets betydelse. När jag var liten fann jag spöken ytterst fascinerande och det har väl hängt kvar. Jag brukar dock inte fascineras av så laddade ord. I vanliga fall handlar det om helt ordinära saker som skyffel, jalusi och bro.

Ordet ghost's dragningskraft betyder i musiksammanhang ett tvångsmässigt undersökande av artister och titlar som innehåller ordet. Detta fick mig för några veckor sedan att ramla över bandet Ghost in the Water (även fast jag inte gillar ordkombinationen), en Minneapolis-duo bestående av de äkta makarna Mandy och Nathan Tensen Woolery, som visade sig producera ypperligt vemodig pop. Debutalbumet Tooth (även det ett fascinerande ord) passade alldeles utmärkt in i mitt tillfälliga slackerliv då parets snygga duetter minner om storheter som Postal Service och Björk. Som bäst blir det, så klart, när de finfina trummaskinsarrangemangen får samsas om plats med stråkar och klara melodier. Lyssna bara på I'm Not Afraid of Falling, den finaste Postal Service-flirten sedan Tender Forever. Ibland är det bra att falla för frestelsen.

Ghost in the Water - I'm Not Afraid of Falling

The Depreciation Guild - In Her Gentle Jaws

Återigen är det dags att uppmärksamma en förbisedd skiva från föregående år. Denna gång är det Brooklynduon The Depreciation Guilds debutskiva In Her Gentle Jaws som man släppte på eget bevåg i december. När de båda ynglingarna Kurt och Christoph skapar musik tillsammans gör man det i gränslandet mellan shoegaze och electronica. Programmerade synthar och trummor i grunden som sedan omges av ordentligt tilltagna gitarrmattor. Vad som gör bandet en aning säreget är att man använder sig flitigt av blippande nintendosynthar, vilket har gjort att bandets musik beskrivits som "8bitsshoegaze". Enligt egen utsago influeras man av storheter som Cocteau Twins, Ride och My Bloody Valentine. Influenserna överraskar väl föga och ibland går tankarna även till nugazeakter som M83.

Skivan är väl värd att uppmärksamma även om den är en aning ojämn och vid något enstaka tillfälle lite påfrestande. Ibland blir de blippande syntharna nästan ett stressmoment, ungefär som när man kämpar mot en snudd på omöjlig NES-boss till tonerna av en psykadelisk och enerverande MIDI-slinga. För det mesta lyckas man dock alldeles utmärkt och imponerar även med sin musikaliska skicklighet. Framförallt är det i mitten av skivan, då man anlägger ett poppigare sound, som den stora behållningen finns. Darklooming är en fantastisk låt och när man därefter följer upp med ytterligare två potentiella indiehits i Butterfly Kisses och Digital Solace tror jag till och med att förebilden Kevin Shields låter sig imponeras en smula.

Om man, med bandets tillåtelse, vill ladda ner skivan gratis så letar man under albumlänken på denna sida.

The Depreciation Guild - Darklooming

Sonny J - Disastro

Att till punkt och pricka peka ut när och var den samplingsbaserade musiken stack upp huvudet ovanför ytan och tog sitt första andetag frisk luft är för mig att ta sig vatten över huvudet. Däremot får Dj Shadows Endtroducing betraktas lite som ryggrad i sammanhanget medan The Avalanches Since I Left You i det närmsta bör liknas vid ben. Ett senare steg framåt har vi i japanske Handsomeboy Technique och i år är det brittiske Sonny J som står för den tidskrävande processen att ha producerat ett album som till största delen består av samplingar (om man nu inte väljer att slänga in Quiet Village också). Frågan är dock om han lyckas tillföra så mycket, många gånger handlar det om ett storögt kopierande av redan satta mallar.

Sonny J fick under förra året en smärre hit i hemlandet med Jackson 5-klingande dussinlåten Can't Stop Moving men blev tämligen förbisedd här i kalla norden. I nästa vecka landar debutalbumet Disastro på labeln Stateside och det kommer med stor sannolikhet att snurra lite här och var i sommar. Albumet vill för det mesta åt alla håll samtidigt och lyckas emellanåt framstå som ett trevligt komplement till just The Avalanches men även paralleler till The Go! Teams framfusiga punkhip-pop kan dras lite här och var. När Sonny J inte lyckas hålla tillbaka sina mustiga onanipartier mynnar det dock ibland ut i rena Fat Boy Slim-pekoraler. Däremot verkar Vitalics gubbdisco äntligen ha fått en renässans i och med inledande Enfant Terrible och den tillbakalutade Cabaret Short Circuit platsar på vilken eftermiddagsplaylist som helst.

Disastro kommer antagligen inte få någon att höja avsevärt på vare sig det ena eller andra ögonbrynet men fungerar tämligen väl som sommarflirt. Sonny J är en mästare på att kopiera folk som gjort det till konst att kopiera andra. Och det är väl en konst i sig.

Ladda hem en album-mix här.

Playlist v. 23

Johan:
The Radio Dept. - The room, Tarzana
The Autumn Leaves - Lighthouse
Psychic Powers - Frozen
Deerhunter - Never stops
Mr. Suitcase - Fraud 11

Niklas:
Nico Muhly - Mothertongue: IV. Monster
Ljudbilden och Piloten - You know you're doing OK
Brael / Tokyo Bloodworm - Morning of the world
Errors - Dance music
The Radio Dept. - Closing scene

Oskar:
Sonny J - Cabaret Short Circuit
The Morning Paper - A Newer Taste
SALEM - brustreet
Zombie Zombie - What's Happening in the City?
Mr. Suitcase - Fraud 12

Nico Muhly - Mothertongue

Nu är Mothertongue här, uppföljaren till Nico Muhly's vackra debut Speaks Volumes som släpptes på Bedroom Community för ett par år sedan. Muhly har under årens lopp samarbetat med en rad tunga namn. På debuten anlitade han Antony Hegarty att sjunga in avslutningsspåret Keep in touch, han har flugit till Island flera gånger för att spela piano åt Björk och har skapat arrangemang tillsammans med sin monster- producent Valgeir Sigurðsson åt bland andra Sam Amidon och Bonnie Prince Billy. Det råder med andra ord ingen tvekan om att Nico Muhly är en av de mest framträdande unga kompositörerna just nu.

Mothertongue kretsar kring tre stycken som Muhly komponerat för tre olika vokalister: Abigail Fischer, Helgi Hrafn Jónsson och slutligen Sam Amidon, vars album All is well gjorde några av dagarna mer uthärdliga för mig i vintras. Albumet bygger på ett koncept om människans röst och dess former. Detta blir mycket tydligt redan i inledande titelstycket Mothertongue där Fischers röst och dess olika nivåer står i centrum. Gamla telefonnumer, serienummer och andra slags koder som nyttjas i vår vardag blir upplästa med en enorm intensitet och för harmonierna framåt tillsammans med stråkar, pianon och sång. Brusten elektronik ger en otroligt snygg inramning till styckets fyra spår som tillsammans med Sam Amidon's avslutande stycke The only tune faller mig fullständigt i smaken. Något svårare är det för Jónssons Wonders att lossna men kanske är det bara en fråga om mer speltid. Efter några intensiva dagar med Mothertongue kan jag ännu en gång till ljudet av Sam Amidon och isländskt valkött i avslutande The only tune: III. The only tune konstatera att detta är en av årets märkligaste och absolut starkaste skivor. I varje fall i min bok.

Lyssna på ett urdrag från Mothertongue här.

Blank Dogs - On both sides

Många gånger intresseras jag av band som håller fast vid sina musikaliska visioner, trots att de skulle kunna bryta loss en större publik om de bara kompromissade lite med sitt sound. Blank Dogs är det senaste i ledet av sådana band för mig och släppte i år sitt album On two sides på den kasett-besatta etiketten Fuck it tapes.

Till skillnad från det vackra och ljuvliga sommarvädret, som tycks fylla var och en med livsglädje och framåtanda just nu, är låtarna på On two sides snarare frustrerade, undertryckta och mörka. Kanske inte vad gemene man är på jakt efter i detta karibiska klimat, men behöver man ett komplement till årets No Age-album utgör On two sides ett alldeles utmärkt sådant. Dånande postpunkgitarrer, melodiska synthslingor och en distad sång som nästintill kvävs av allt ljuvligt oväsen. Det låter lite som om Ian Curtis återuppstått för att under en alkoholdränkt kväll spela in DIY tillsammans med Ariel Pink och Guided by Voices. Och de har uppenbarligen vevat någon New Order-skiva under loppets gång. On two sides är en sån där skiva som representerar räddningen vissa dagar och är smått outhärdlig resten av tiden. Bara en sån sak är anmärkningsvärd. Ladda ner hela skivan lagligt här.

Blank Dogs - Blaring Speeches

The Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse

Idag släpps nya The Radio Dept.-singeln Freddie and the Trojan Horse på Labrador. Vid sidan av titelspåret finns ytterligare tre spår, varav två egentligen är en och samma låt. För min del är denna singel ett välbehövligt smakprov i väntan på den 10 september, då bandet släpper sitt tredje album Clinging to a Scheme. Mina förväntningar på bandet brukar vara orimligt högt ställda, men jag är ändå ganska nöjd med vad jag hör. Titelspåret är en riktigt bra låt även om jag tyckte att den andades lite väl mycket Deliverance till en början. I andraspåret Closing Scene möter vi bandets omtalade nya inriktning med en repetativ låtstruktur, utan tydlig refräng. Resultatet är dock högst angenämt. Avslutar gör The Room, Tarzana som är en trevlig ballad som växer för var gång jag lyssnar. Bandet verkar ha hittat rätt även denna gång, vilket glädjer mig.

The Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse

Our Sleepless Forest - S/t

Brittiska Our Sleepless Forest tycks på ytan vara en helt vanlig ambient/shoegaze-trio som väljer naturnära motiv till sina alster och tycker om att sampla fågelkvitter. Man ska dock akta sig för att ta de tre slynglarna i bandet för något så alldagligt, sedan deras självbetitlade debut är en ytterst angenäm upplevelse som flirtar med flera olika fält inom genren.

Inledande Nomads är som titeln antyder en tribal historia som vittnar om inspiration från ett ungt Animal Collective, det akustiska gitarrplocket i The Tinderbox för tankarna till landsfränderna i Epic45 och de rymd-romantiska ljuden som studsar mellan ljudlagrena i ambienta Doors in Limbo doftar Eluvium. Our Sleepless Forest tycker om att svepa in sina melankoliska stycken i massor av ljudlager och många av låtarna kantas av mjukt noise och radiovågskänsla. Trots den stora utmaningen att på ett instrumentalalbum intressera lyssnaren rakt igenom förmår dock bandet variera sig och även om jag i vissa stunder hade önskat mig tydligare melodier uppstår aldrig någon stiltje. Att skivans starkaste låt Afraid of You förmodligen är tidernas bästa att-vakna-upp-i-Nangiala-låt kan väl kanske inte bekräftas av oss levande. Hursomhelst kan jag just nu inte tänka mig något lämpligare att ha i lurarna när jag cyklar hem från jobbet dessa ljumna sommarkvällar. Skivan är släppt på eminenta bolaget Resonant.

Our Sleepless Forest - Afraid of You

Air France - No Way Down

Med tanke på att jag skriver det här i gassande solsken på balkongen så är det väl bara att konstatera att sommaren har kommit för att stanna. På gott och ont. Sommaren är ju en förrädisk årstid som många gånger har en tendens att falla platt redan innan den ens börjat. Varje år är det ett vågspel och det är kanske däri charmen ligger? Samtidigt så kommer förväntningar alltid i sällskap med sin ständiga följeslagare ångesten. En sommar fylld med oändligt långa ljuva nätter innebär garanterat också regntunga promenader hem efter kvällar då hon du nästan vågade prata med kysste någon annan.

De subtropiska tonerna av göteborgska Air France är ju som bekant som gjorda för den svenska sommaren. Debut-ep:n On Trade Winds släpptes förvisso, ironiskt nog, i december 2006 men fyllde sin funktion så mycket bättre när jul blivit juli. Sedan dess har några sporadiska mp3:or dykt upp lite här och där men det är först nu de är tillbaka med något mer omfattande än så. Sexspårs-ep:n No Way Down innebär ett stort steg framåt för gruppen och de introducerar här en lite mer fragmentarisk sida av sig själva, något jag lyfter på hatten för. Att de är hemmahörande på Tough Alliance-labeln Sincerely Yours är inte märkligare än att regn faller nedåt och även om ett visst kusinskap anats tidigare mellan de båda grupperna så har de i och med detta släpp åtminstone gått och blivit plastsyskon.

De två starkaste spåren, June Evenings och Collapsing at Your Doorstep, förmedlar samma eskapistiska känsla som nyss nämnda allians presenterade på Escaping Your Ambitions men placerar samtidigt Air France ett steg närmre de förmodade förebilderna i The Studio. Den upprepade slingan i Collapsing at Your Doorstep skvallrar kanske om den ambivalenta inställningen gentemot sommaren jag tidigare var inne på: "Sort of like a dream. No better."

Kanske är det drömmen om sommaren som är huvudsaken, åtminstone drömmen om drömmen. Vi får se var den tar oss. Kanske blir den som en dröm. Eller bättre.

Air France - Collapsing at Your Doorstep
Hela ep:n finns för ca fyrtio pix hos klicktrack.

Playlist v. 22

Johan:
Sigur Rós - Gobbledigook
Fishboy – The Contents of Your Pocket
Antlers - Water Tupelo
Another Sunny Day – I'm in Love With a Girl Who Doesn't Know I Exist
Rademacher – Today Is Different

Niklas:
Deerhunter - Agoraphobia
The Bridal Shop - Coming Real
Sigur Rós - Gobbledigook
Twinsistermoon - The Spear of the Wolf
Murcof - Oort

Oskar:
Air France - June Evenings
Sigur Rós - Gobbledigook
Deerhunter - Never Stops
Alexander Tucker - Veins to the Sky
Ghost in the Water - The Campfire